Press

Heads_Polaroid_3_duplex_hemsida

Press contact:
Magnus Bjerkert, Adrian Recordings
magnus@adrianrecordings.com
+46 709-203 853

Press North America:
Greg Vegas – greg@intlrescueartists.com

Press images:
1, 2, more

STEREOGUM.COM
» You can practically picture the sunlight twinkling off a pool of water from the first notes, something that’s immediately evocative of the isolated cabin on an island where the whole album was recorded. «

THELINEOFBESTFIT.COM
» Bubbling refrains and reverberating vocals swim through a haze of pounding rhythms and spaced out psychadelia. It’s a vast tapestry, and one that’s all too easy to get lost in. Progressing with a rippling intensity, “People” clings to your contours with a euphoria that’s entirely addictive. «

BROOKLYNVEGAN.COM
» “Timmerdalen” is also the name of This is Head’s new single, a nearly seven-minute mellow kraut groover pulled along by a buoyant analog synth lead. «

DIYMAG.COM
» Delving into psych and head-turning pop with devilish intent, This Is Head are an exciting proposition. «

KONBINI.COM
» The intro’s first few seconds feel a bit like you’re getting into a weird cover of David Bowie’s “Heroes” before Henric Claesson’s guitar throws your face in a dimension ruled by The Cure or Echo & The Bunnymen. Björn Wiking’s haunting voice is less easy to put in a box. It sounds like he could sing rock anthems but would freak out if he had to play in a stadium, like the Manchester gurus of WU LYF, in a more understandable way. «

NÖJESGUIDEN 5/6
»This is Head spelade in den här skivan i en sommarstuga på västkusten bortom civilisationen och det märks på soundet. Det är hembygd, ödslighet och rastlöshet, fortfarande psykadeliskt men mindre krautigt och mer melodiskt. Som vanligt är det ett genremässigt givande och tagande, ett hopkok av allt möjligt, men ändå ett slags This is Headsk harmoni. Instrumentala Timmerdalen börjar som kinesisk folkmusik, övergår i en hypnotisk urladdning och avslutas ivägtuffandes på ett tåg. People är slingrande vacker, funkig och melankolisk, medan Colors är en överdos prärie. Ingenting är förutsägbart.« Sara Berg

GAFFA 5/6
»I ett delirium av intensivt kreativt skapande i ett trähus, på en plats kallad Timmerdalen, ute på en ö i Göteborgska skärgården, under en vecka i juli 2014 jammades ett album fram. Musiken fick tala först, tankarna fick komma sedan. Utan en påfrestande brist på självdistans så blir Malmö-bandet This is Heads instrumentalexperimentella känslospröt inte bara produkten av pretentioner. Med sitt tredje album, döpt efter sig själva efter de ironiska albumnamnen 0001 och The Album ID, så är det lustan i experimentlusta som vaggar in lyssnaren i en ibland mörkt suggestiv ibland hoppfullt drömsk skogspromenad.
Postpunkens gitarrer har fått dra in taggarna till förmån för krautrockens melodiösa atmosfär. Där poppiga riff, hur proggrockiga de än må ha varit, en gång fick regera har på nya plattan transformerat till det stämningsfulla långsamma uppbyggandet hos Tangerine Dream. Det är musik som sakteligen växer fram utan att för den delen kännas utdraget. Musik är som bäst när den får dig att glömma bort var du är, när den får dig att känna och när den ger dig perspektiv. Allt detta gör This Is Head i en musikaliskt nostalgiskt som modernt nordiskt ljudlandskap som transporterar dig ut till mörkret utanför det där trähuset mitt ute i ingenstans.« Daniel Hånberg Alonso

Gefle Dagblad 4/5
»”This is Head” är bandet This is Heads tredje skiva som otroligt nog spelades in under bara en vecka i en hyrd stuga i Timmerdalen. Skivan låter ändå väldigt genomarbetad och proffsig. Så snart man sätter i gång skivan och den instrumentala låten “Beginnings” börjar spela genomsyras musiken av något mystiskt och nästan utomjordiskt som håller i sig genom hela skivan ända till sista spåret “End”. Så är fallet även andra gången man lyssnar i genom den. Man kan höra hur de inspirerats av Timmerdalens terräng och stjärnklara nätter under den vecka de spelade in. Skivans starkaste spår är “People” där hela bandet skiner och inspirationen till skivan klart hörs tillsammans med bandets unika sound.«
Johanna Smedbakken

Hymn 9/10
»Hajpen kring Malmöbandet This Is Heads tredje album har trappats upp kronologiskt sedan tidig sommar. Fyra musikvideor och två singlar har släppts och legat ute i cyberrymden och väntat på att få förenas med resterande album, som släpps lagom till att höstkylan börja smyga sig på. 2011 vann This Is Head bästa pop på P3 Guld för sitt debutalbum och 2012 fick de titeln som bästa liveband på Manifestgalan. Signade på Adrian Recordings, som har akter som Alice Boman och YAST i bagaget, This Is Heads hela aura bäddad för succé.

Albumets första spår, ”Beginning”, lyckas markera starten på en lång röd tråd som följer med i resterande sju stycken – en känsla som endast skulle kunna skapas på en avlägsen, mystisk plats. Det självbetitlade albumet kom till i Timmerdalen, på Mjörn – en ö inklämd mellan Tjörn och Orust i Göteborgs skärgård. En plats rik på tallar, klippor, träd, upptrampade stigar och en oförklarlig trollbindning. Mystiken kring Timmerdalen föds i spåret med samma namn som skulle kunna vara ett kärleksbarn mellan El Ten Eleven och Interpols glada sidor. ”Timmerdalen” bygger upp ett imperium omkring sig som endast skulle ges rättvisa en natt på cykel över Älvsborgsbron eller klockan 04:00 på en skogsfestivals sista dag när ingen riktigt vet vad som händer; bara att det är riktigt bra.

Men är jag i en skog? Eller är jag ute på Baltiska havet mitt i natten och väntar på att ett spökskepp från Mumindalens värld ska krocka in i min ensamma eka? Efter tralliga ”People” tar mörka ”Natten” över och This is Heads lust att utforska, experimentera och förtrolla lyssnaren gör sig påmind återigen. Det är toner som skulle kunna tonsätta den skandinaviska vardagen i en välproducerad BBC-dokumentär och något Volvo borde vilja ha med i sina reklamfilmer. Och även om Malmökvartetten befann sig en vecka i streck endast med tillräcklig proviant för att kunna producera en skiva från start till mål har nyanser dragits in. Det är inte bara Timmerdalen som förevigats i åtta spår, det är Norrland till Blekinge tillbaka till Närke vidare till Värmland med slutstation Skåne som förkroppsligas. « Louise Olsson

CORREN 4/5
»Hur mycket betyder platsen för musiken som spelas in där?
De fyra männen i This Is Head satte sig i en stuga i Göteborgs skärgård förra sommaren och jammade ihop sitt tredje album. När det dimper ner i början av augusti, ledsagat bara av den informationen, inbillar jag mig genast att jag hör måsar skria och en salt vind blåser över kala skär.
Men den här kvartetten från Malmö spelar ju krautrockig, postpunkig och dansant pop för trendiga klubbar och sena nätter, och i alla recensioner blir de pikade för sina hippa skägg. Sångaren Björn Wiking från Ödeshög tar minimal plats, det mesta är instrumentalt och snyggt. Och i sista låten skriar en mås.« Fredrik Kylberg

SMÅLANDSPOSTEN 3/5
»Hur bra de än är i det ljusa, är This is head bäst i dovt mörker.
Och trots att det varit tydligt på Malmögruppens två tidigare skivor, 0001 och The album ID, görs det ännu tydligare nu, på deras självbetitlade tredje fullängdare. I och med att ljuset är piggare än tidigare, blir också kontrasten till mörkret större och viktigare.
This is head spelades in på ön Mjörn ute i Bohusläns skärgård på Västkusten. Avskärmade från fastlandet lät medlemmarna musiken föra dem framåt, och inspelningsarbetet blev klart på bara en vecka. Frågan är om det hade gått att genomföra någon annanstans än i utskuren natur. I området Timmerdalen där bandet tillbringade inspelningstiden varierar naturen – precis som på typ alla andra bohuslänska öar – kraftigt mellan skog och skogsstigar, klippor och havet. Och det är som om den natursköna blandningen hörs i musiken. Absolut, skivan hade så klart kunnat spelas in var som helst, men vetskapen om den utvalda platsen tillför ändå något. När ljuden får sväva ut, som de gör bäst i de instrumentala spåren, går den ut i naturen, den får liksom starkare liv där.
Det är också därför mörkret känns så mycket starkare än ljuset på This is head. För att det går djupare in i naturen, för att mörka landskap är läskigare och lättare att fantisera i. Hur soligt upptempoglada Pieces och Astray än är, är det de mindre studsiga (och alldeles för få) spåren som sätter sig: Inledande Beginning, med sitt lite jagande Fabio Frizzi-zombiesound, Timmerdalen med sina kompromisslösa explosioner, den ljumma Natten och avslutande End. Det är i dem, med dem, lyssnaren verkligen kan förloras, kopplas bort från fastlandet och hamna i avskärmad natur. Mörkret är alltid det som får dig att tappa bort dig, och som får dig att känna på riktigt.« Hannes Lundberg Andersson

FESTIVALRYKTEN 7/10
»Det här är tredje gången This Is Head bjuder med oss på en resa genom krautiga ljudlandskap. Malmöbandet har aldrig varit ett band som har satt själva låtskriveriet i fokus. Snarare har de låtit den biten ske naturligt, så även nu. Det är ljuden som är albumets mitt; de hypnotiserande, fängslande och alldeles underbara ljuden. Med det sagt är This Is Head inte ett överdrivet spretigt album som befinner sig någonstans i rymden, utan all experimentation har skett inom givna ramar. Krautingenjörerna This Is Head vet vad de gör.

Ljuden på This Is Head är faktiskt inte som en kan tro inspelade någonstans på Mars, utan i en liten stuga på ön Mjörn mellan Orust och Tjörn. Efter en veckas hårt arbete kunde bandet konstatera att deras mentala föreställningar om vad som skulle vara deras tredje album hade blivit verklighet. Inspelningarna togs sedan till Studio Möllan där bandet vanligtvis huserar för mixning och mastering. Bandets tredje och självbetitlade album var här.
Albumet – snyggt inlett av Beginning och avslutat av End – är verkligen som en resa. I Beginning kastas vi genast in i ett kraut-dubbigt limbo med en tjutande synt som enda fasta punkt. Den tidigare beskrivna krautigheten blir som mest påtaglig i Timmerdalen (döpt efter orten där albumet kom till) där influenser som Cluster och Maserati låter som mest närvarande. På Astray och People närmar sig bandet popigare breddgrader utan att aldrig riktigt nå fram. Sex minuter långa End rundar av på bästa tänkbara vis med vad som låter som samplade fiskmåstjut. Kanske inspelade på Mjörn, kanske skapade av en gitarr.

Precis som att man kan stirra sig blind på det kubistiska omslaget kan man lyssna sig döv på alla detaljer. Ingenting lämnas åt slumpen, och trots den korta inspelningssejouren märks det att This Is Head har lagt mycket tid åt efterproduktion. Det enda jag egentligen skulle kunna önska är att vissa låtar dras ut och görs längre. Det känns ibland som att krutet sparas på, att bandet inte vågar ta ut svängarna riktigt så långt som de vill och kanske borde. This Is Head är nog inte ett album som jag kommer att återbesöka många gånger, men när jag väl gör det så kommer jag att fråga mig själv varför jag inte lyssnar på det oftare.« Filip Hiltmann

LIVE
GAFFA 5/6
This Is Head
Debaser Strand, Stockholm,
lördag 19 september 2015
GAFFA

»Var är vi? Var befinner vi oss någonstans? Hypnotiserade som ett gäng children of the corn under den långsamt roterande discokulan står publiken på Debaser Strand och leds in i This Is Heads proggrockiga värld. Här är vi transfixa till deras melodiösa och framför allt instrumentala musik. Malmökvartetten har redan fått pris för bästa liveakt, vilket är tur, annars skulle ett gäng jurymedlemmar behöva skämmas för sig. För precis som sitt rykte och sin prishylla håller This Is Head sitt huvud högt. Utan att för den delen ha så mycket verbal kontakt med publiken så är de definitivt en del av oss genom sitt spelande.

Med sitt samtidigt repetitiva som psykedeliskt vibrerande sound är det också ett band som gör sin musik till en upplevelse. Nyaste skivan (med den passande titeln This Is Head) som de turnerar med är dessutom bättre än någonsin live. Det blir som en portal till stugan ute i göteborgska skärgården där de komponerade ihop musiken. Inlevelsefullt lockar de oss sirenskt att släppa loss. Framför scenen har kvällens två fullaste varelser hittat varandra i en tafatt dans. Bakom dem svänger folket som om vi befann hos på ett hippierejv i den västgötska skogen. “Så jävla bra!” skriker en tjej i publiken. Man kan inte annat än hålla med.« Daniel Hånberg Alonso